Du är ett glashus, och jag är en sten.

Jobbar dagspasset på Fuji idag. Ensam i några timmar.
Skönt att komma upp i tid idag. Jag sover ju som en bebis nu för tiden, 12 timmar per natt! Sanslöst.
Jag står och begrundar folket som trippar förbi fönstret, dricker mitt morgonkaffe och så har jag hjälpt lite söta kunder. Jag blir lika förvånade varje gång när dom tror att jag är hjälplös. Som om jag skulle stå där i kassan och inte kunna någonting, endast där för att snicksnacka lite med dom.
"Jag har en filmrulle, framkallar ni?"
"Javisst!"
"Gör ni så bra! Men kan du göra det?"
"Jorå det är jag som framkallar bilderna"
"Jaha! Så duktigt."

Hehe. Eller är det sorgligt? Ibland blir man behandlad som en 10årig flicka när man jobbar i butik. Ni vet, sånt där bebisprat som man hatade redan när man var 10 år. "Men lilla du, kan du verkligen det här? ÄR DU SÄKER PÅ ATT DU KAN?", gärna med en lite överlägsen röst.
Vad tusan skulle jag göra på det här jobbet om jag inte var kvalificerad för det.
Lite sorgligt är det nog, det är trots allt en vuxen människa som pratar med en vuxen.